Slut på v.44
Kategori: Allmänt
Så är vi då hemma igen efter 18½ timmars färd. Resan har gått smidigt och bra, förutom 3 timmars väntan i Zurich, som ändå var OK! Stor flygplats med fin bar med utsikt över inkommande o startande flygmaskiner. Värre sitta på Arlanda i 3½ timme och vänta på att få åka en skumpig buss i 6 timmar... Men, det gick ju bra ändå... iaf för Calle som har I-Pad, I-Phone och I-"cansleeponthebus"...Jag har inget av det. Stackars mig...
Hemma som sagt, Men vars e snön? Inget åt det här hållet heller, för nu är det barmark och blött även där, men så här var det ju när jag for... URK!
Men åter till Cern. Ni har kanske märkt att det blev mindre o mindre text ju längre veckan gick, och det är inte så konstigt med det digra, tighta och välfyllda programmet vi hade. Från klockan 9 till 18 med ett ständigt informationsflöde blev vi ganska trötta.Så efter kl.18 blev det den härliga Restaurang 1 med lite löst tjatter och middag, följt av lite mer tjatter och sen hotellrummet. För trött då...
Hur som helst, sitter nu mitt i natten och njuter av min nyinköpta Martell, och tänkte skriva ner fredagens aktiviteter, som började med en laborativ övning. Vi skulle identifiera vilka partiklar som bildades vid en jonkollision genom att studera vilka "döttrar" som uppkom. Vi fick riktiga datavärden från en reell kollision, och via ett program i Linux analysera "döttrarnas" egenskaper, såsom rörelsemängd, laddning och krökningsradie, för att lista ut vilka typer av partiklar det var. Datan var tagen från ett riktigt försök som sagt, och en kollisionsdetektor kallad "Alice" som är en del av LHC ( Nejnej, inte Linköping hockey nu heller, inte de som spöade MoDo med 3-0 i Ö-vik).
Efter den här laborationen fick vi lite information om "Data Challenge", som innebär hur ett flertal datorer världen runt deltar i datalagringen. Föredraget hölls av en spanjorska vid namn Maria Alandes Pradillo, läs namnet högt och njut av orden. Damen pratade väldigt fort, och det var tur att projektorn hakade sig en stund så hon kunde andas! Hon överlevde iaf, kanske tack vare den pausen?
Efter en kort lunch var det så dags att besöka en annan gigantisk kollisionsdetektor, som låg längst bort från Cern räknat, eller närmast Jurabergen om man så vill (Jurabergen är det jag ser varje morgon när persiennerna åker upp). Buss dit såklart. Här ligger byggnaden helt ensam ute på ängarna.
Som sagt detektorn är gigantisk, tyvärr fick vi inte åka ner de ca 100 meterna ner och se den ir, men en bild i naturlig storlek hängde uppe, och notera lill-Calles storlek!!!
Imponerande eller hur?
Sist på programmet denna sista dag, var lite mingel och tack o så...
Om ni kommer ihåg, så är mannen som grejar bakom disken där Lennart Jirden. Han som organiserat hela veckan och gjort en enorm insats, sett till att vi och föredragshållarna höll tiderna, varit behjälplig på alla sett och en riktig norrlänning från närheten av Kalix! Ni ser att han har kortärmat? De hade han hela veckan plus sandaler, och då ska ni veta att i åtminstånde två dagar var det kallt, blåsigt och ruggigt i allmänhet. Dessutom badar han och hans vänner alltid i Genevesjön vid nyår! Med champagne och hög hatt :) . Helt enkelt en genomtrevlig person.
OK, dags för en sammanfattning av veckan!
Har nog inte varit med om en så givande och intressant tillställning förr. Allt har varit över förväntan, och då ska ni veta att jag redan innan hade höga förväntningar på den här resan! Kan bara ödmjukt tacka Lennart och alla inblandade, även våra kollegor, som deltog! Ska jag leta efter någon form av besvikelse, skulle det vara att vi inte fick åka ner i själva tunneln och se hur det ser ut, och då heller inte de gigantiska kollisionsdetektorerna! Men det kunde ingen anklagas för, LHC var ju i bruk, dvs det var en massa protoner som snurrade runt i systemet nu, och därmed är tunneln stängd! Varför? Jo, det kan ni fundera på... Men hela systemet ska gå ner vid årsskiftet, och någon gång nästa år kan det öppnas för besök. Har ju tidigare nämnt att den ska uppgraderas så att partiklarna ska kunna dubbla sin energi innan kollision.
Avslutningsvis... Stort tack till alla som gjort denna resa möjlig, och tack Pia som distribuerade denna inbjudan till oss fysiklärare. Och tack Cern för att det blev ekonomiskt möjligt! Och tråkigt för min kollega som sitter bakom min rygg och inte följde med... sy babe, du missade något!
Nu gäller det för oss att leverera tillbaka till Cern i form av att skapa intresse för partikelfysiken, och kanske kan vi ordna så att det kan bli någon form av gymnasiearbete med hjälp av EU-pengar? De vill ju sååå gärna ha ner studenter dit!! Vi får jobba på det!
I övrigt för eventuella läsare: Bloggen slutar inte med det här äventyret, har ju många åsikter o tycker mkt så ibland kommer det att dyka upp knasigheter. Ha det så länge!
